Europeiska kvinnliga serietecknare med fokus på det visuella - svar till Hanna Fridén

Hanna Fridén skriver på sin blogg om att få kvinnliga serietecknare fokuserar på det visuella och ofta har fokus texten. Det kan säkert stämma på många sätt av olika skäl, men jag skulle vilja lyfta fram några namn som är exempel på motsatsen.

Jag tänker inte gå in på läget i Sverige, där de mest framgångsrika serietecknarna inom de flesta genrer är kvinnor, eller USA, som jag inte vet så mycket om. Men från franskt och europeiskt kan jag bidra med några varma rekommendationer. Frankrike har ju legat efter när det gäller kvinnliga serieskapare, men de håller på att ta igen det med råge, och många av tecknarna har ett fantastiskt bildspråk.

Första sidan ur andra delen på Nancy Pe ñas äventyrsserie La Guilde de Mer.

Nancy Peña är en fullständigt makalös tecknare, som jobbar väldigt visuellt i både färg och svartvitt. Hennes bok Katten och Kimonon kom 2010 på Kolik förlag, uppföljaren har varit följetong i Utopi och mer är på gång. Men det finns mycket mer på hennes palett, kolla in bloggen bara.

Ett av de snyggaste serieboksomslag jag någonsin sett. Helt magiskt bra.

Pseudonymen Kerascoët, två tecknare vid namn Marie Pommepuy och Sebastien Cosset, är bland det hetaste på fyra ben i frankrike just nu (konstnärligt alltså, jag vet inte hur de ser ut). De har tecknat prisbelönta serier som Miss Touche Pas (Miss don't touch me) och Jolies Tenebres (Svart Tomtebloss, kom på Epix förlag 2011). Nu är de aktuella med en makalöst snygg serie som heter Beauté och som Berit Viklund skrivit lite om på Shazam.se. Böckerna har andra personer som manusförfattare.

Ur Dominique Goblets seriedagbok från Mexiko.

En gammal undergroundtecknare som gör sjukt snygga serier är Dominique Goblet, som var med i alternativantologin Lapin på 90-talet och som jag hade den stora glädjen att träffa på Spx i våras.

Ur L'ile au Poulailler. Borde läsas, inte sant?

Ett sista franskt exempel jag skulle vilja ta är en tecknare som jag tyvärr inte läst, men som gör riktigt snygga saker, är Laureliea Matussi. Hon har gjort en väldigt läcker serie om en piratkvinna som heter L'ile au Poulailler.

Barbara Yelins superläskiga serie om en kvinna som giftmördar sina barn.

Tyskland har också en helt ny generation serietecknare, till största delen kvinnor, som ofta är visuellt orienterade: Anke Feuchtenberger och Barbara Yellin (som jag hade glädjen att träffa i Berlin i höstas) är två exempel, Ulli Lust hör till samma gäng men kör kanske med lite mer klassisk självbiografisk stil.

Det finns ett franskt pris för bästa kvinnliga serieskapare som heter Prix Artemisia, där hittar man massa bra serier.